Mina föräldrar förstör mitt liv (40+)

[Teal Fulima]

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja…

Jag började arbeta inom en väldigt dysfunktionell organisation; där jag närmast har utsatts för vuxenmobbning.
(Tyvärr har flera kvinnor blivit utsatta vid samma arbetsplats – med bl a sjukskrivningar som följd)

Jag har aldrig vågat sjukskriva mig pga försäkringskassans krav och nu pga ränteläget. Jag jobbar på och jag söker mig vidare, trots att jag innerst inne kämpar med en långvarig, lindrig depression, tecken på utmattning och posttraumatisk stress.

Till detta hör att jag är ensam om att kämpa mot mina egna föräldrar som bara har blivit värre och värre i sitt bemötande med åren..

Tidigare hade vi en god och nära relation. Mina föräldrar var måna om att ställa upp och att ha en bra relation till mig och mina vänner. Jag ville aldrig kräva något av dem, eftersom jag tidigt fick lära mig att det straffade sig.

I takt med att åren gick, infann sig någon slags bitterhet i deras liv. Det började letas fel på andra och ett slags missnöje över livet som helhet, bredde ut sig allt mer. Dessa projektioner riktades inte sällan åt mitt håll och som enda barnet fick jag ta emot många klagomål och elakheter både om mig själv och de som stod mig nära. (Vänner som var fel, etc)
Ett tag var en äldre anhörig den stora boven, den som de (utöver mig) kunde lägga många av sina besvikelser på. Sedan den anhörige avled för sju år sedan, så har jag fått ”ärva” dessa projektioner, elakheter och klagomål. Min mamma är den som är drivande och min pappa hänger på. Tidigare hade de ett rikt umgänge, men deras vänskaps- och familjerelationer är ödelagda sedan många år.

Jag har med åren förstått att de har ett galopperande alkoholberoende och att humörsvängningarna antagligen är ett resultat därav. Jag har gjort vad jag kan för att hjälpa mig själv; mediciner, terapier och nu 12-stegs för anhöriga via Al-Anon anhöriggrupp. I övrigt tycker jag att jag har byggt upp ett bra liv för mig, med ett bra arbete, en fin man och fina barn. Men vänner… har jag få av, pga min bristande tillit till andra och då mina föräldrar har isolerat och manipulerat mig att säga upp många av dem… (Ja, det är mitt ansvar till syvende och sist. Men manipulationerna är hårda).

Jag har brottats mycket med tankarna på att säga upp relationen, då den får mig att må fruktansvärt dåligt. Sedan tänker jag att jag måste tänka på mina barn; att de måste få ha sina morföräldrar nära.

Jag kan inte dra allt som har hänt här, det skulle ta för lång tid. Men elakheterna är det mest centrala och nu har så mycket vatten runnit under broarna att jag inte förmår att känna kärlek och en önskan om att träffas…

Mamma har på senare tid visat tecken på demens och det här förnekar min pappa väldigt starkt, trots att tecknen är många.
De åker in och ut på sjukhus för diverse åkommor och mamma isolerar min pappa allt mer.. Nu senast hade han en weekend inplanerad med sina vänner och genast såg hon till att bli ”sjuk”, så att han tvingades åka hem (över 30 mil) för att ta hand om henne.

Jag ser att jag kan såklart inte förändra dem. Men deras liv och deras beteenden går ut över mig och stjäl mig på livskraft och livslust. Det har gått så långt att jag får självmordstankar av att ha kontakt med dem.. och att känslan av att inte orka leva med detta blir övermäktig.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig och jag känner att jag snart inte orkar mer…

Ville bara skriva och se om någon känner igen sig…

 

[Teal Fojajo]

Teal Fulima skrev:

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja… Jag började arbeta inom en väldigt dysfunktionell organisation; där jag närmast har utsatts för vuxenmobbning. (Tyvärr har flera kvinnor blivit utsatta vid samma arbetsplats – med bl a sjukskrivningar som följd) Jag har aldrig vågat sjukskriva mig pga försäkringskassans krav och nu pga ränteläget. Jag jobbar på och jag söker mig vidare, trots att jag innerst inne kämpar med en långvarig, lindrig depression, tecken på utmattning och posttraumatisk stress. Till detta hör att jag är ensam om att kämpa mot mina egna föräldrar som bara har blivit värre och värre i sitt bemötande med åren.. Tidigare hade vi en god och nära relation. Mina föräldrar var måna om att ställa upp och att ha en bra relation till mig och mina vänner. Jag ville aldrig kräva något av dem, eftersom jag tidigt fick lära mig att det straffade sig. I takt med att åren gick, infann sig någon slags bitterhet i deras liv. Det började letas fel på andra och ett slags missnöje över livet som helhet, bredde ut sig allt mer. Dessa projektioner riktades inte sällan åt mitt håll och som enda barnet fick jag ta emot många klagomål och elakheter både om mig själv och de som stod mig nära. (Vänner som var fel, etc) Ett tag var en äldre anhörig den stora boven, den som de (utöver mig) kunde lägga många av sina besvikelser på. Sedan den anhörige avled för sju år sedan, så har jag fått ”ärva” dessa projektioner, elakheter och klagomål. Min mamma är den som är drivande och min pappa hänger på. Tidigare hade de ett rikt umgänge, men deras vänskaps- och familjerelationer är ödelagda sedan många år. Jag har med åren förstått att de har ett galopperande alkoholberoende och att humörsvängningarna antagligen är ett resultat därav. Jag har gjort vad jag kan för att hjälpa mig själv; mediciner, terapier och nu 12-stegs för anhöriga via Al-Anon anhöriggrupp. I övrigt tycker jag att jag har byggt upp ett bra liv för mig, med ett bra arbete, en fin man och fina barn. Men vänner… har jag få av, pga min bristande tillit till andra och då mina föräldrar har isolerat och manipulerat mig att säga upp många av dem… (Ja, det är mitt ansvar till syvende och sist. Men manipulationerna är hårda). Jag har brottats mycket med tankarna på att säga upp relationen, då den får mig att må fruktansvärt dåligt. Sedan tänker jag att jag måste tänka på mina barn; att de måste få ha sina morföräldrar nära. Jag kan inte dra allt som har hänt här, det skulle ta för lång tid. Men elakheterna är det mest centrala och nu har så mycket vatten runnit under broarna att jag inte förmår att känna kärlek och en önskan om att träffas… Mamma har på senare tid visat tecken på demens och det här förnekar min pappa väldigt starkt, trots att tecknen är många. De åker in och ut på sjukhus för diverse åkommor och mamma isolerar min pappa allt mer.. Nu senast hade han en weekend inplanerad med sina vänner och genast såg hon till att bli ”sjuk”, så att han tvingades åka hem (över 30 mil) för att ta hand om henne. Jag ser att jag kan såklart inte förändra dem. Men deras liv och deras beteenden går ut över mig och stjäl mig på livskraft och livslust. Det har gått så långt att jag får självmordstankar av att ha kontakt med dem.. och att känslan av att inte orka leva med detta blir övermäktig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig och jag känner att jag snart inte orkar mer… Ville bara skriva och se om någon känner igen sig…

Teal Fulima skrev:

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja… Jag började arbeta inom en väldigt dysfunktionell organisation; där jag närmast har utsatts för vuxenmobbning. (Tyvärr har flera kvinnor blivit utsatta vid samma arbetsplats – med bl a sjukskrivningar som följd) Jag har aldrig vågat sjukskriva mig pga försäkringskassans krav och nu pga ränteläget. Jag jobbar på och jag söker mig vidare, trots att jag innerst inne kämpar med en långvarig, lindrig depression, tecken på utmattning och posttraumatisk stress. Till detta hör att jag är ensam om att kämpa mot mina egna föräldrar som bara har blivit värre och värre i sitt bemötande med åren.. Tidigare hade vi en god och nära relation. Mina föräldrar var måna om att ställa upp och att ha en bra relation till mig och mina vänner. Jag ville aldrig kräva något av dem, eftersom jag tidigt fick lära mig att det straffade sig. I takt med att åren gick, infann sig någon slags bitterhet i deras liv. Det började letas fel på andra och ett slags missnöje över livet som helhet, bredde ut sig allt mer. Dessa projektioner riktades inte sällan åt mitt håll och som enda barnet fick jag ta emot många klagomål och elakheter både om mig själv och de som stod mig nära. (Vänner som var fel, etc) Ett tag var en äldre anhörig den stora boven, den som de (utöver mig) kunde lägga många av sina besvikelser på. Sedan den anhörige avled för sju år sedan, så har jag fått ”ärva” dessa projektioner, elakheter och klagomål. Min mamma är den som är drivande och min pappa hänger på. Tidigare hade de ett rikt umgänge, men deras vänskaps- och familjerelationer är ödelagda sedan många år. Jag har med åren förstått att de har ett galopperande alkoholberoende och att humörsvängningarna antagligen är ett resultat därav. Jag har gjort vad jag kan för att hjälpa mig själv; mediciner, terapier och nu 12-stegs för anhöriga via Al-Anon anhöriggrupp. I övrigt tycker jag att jag har byggt upp ett bra liv för mig, med ett bra arbete, en fin man och fina barn. Men vänner… har jag få av, pga min bristande tillit till andra och då mina föräldrar har isolerat och manipulerat mig att säga upp många av dem… (Ja, det är mitt ansvar till syvende och sist. Men manipulationerna är hårda). Jag har brottats mycket med tankarna på att säga upp relationen, då den får mig att må fruktansvärt dåligt. Sedan tänker jag att jag måste tänka på mina barn; att de måste få ha sina morföräldrar nära. Jag kan inte dra allt som har hänt här, det skulle ta för lång tid. Men elakheterna är det mest centrala och nu har så mycket vatten runnit under broarna att jag inte förmår att känna kärlek och en önskan om att träffas… Mamma har på senare tid visat tecken på demens och det här förnekar min pappa väldigt starkt, trots att tecknen är många. De åker in och ut på sjukhus för diverse åkommor och mamma isolerar min pappa allt mer.. Nu senast hade han en weekend inplanerad med sina vänner och genast såg hon till att bli ”sjuk”, så att han tvingades åka hem (över 30 mil) för att ta hand om henne. Jag ser att jag kan såklart inte förändra dem. Men deras liv och deras beteenden går ut över mig och stjäl mig på livskraft och livslust. Det har gått så långt att jag får självmordstankar av att ha kontakt med dem.. och att känslan av att inte orka leva med detta blir övermäktig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig och jag känner att jag snart inte orkar mer… Ville bara skriva och se om någon känner igen sig…

Hej!
Ja jag känner igen mig. Jag är också 40+ och är uppväxt med två narcissistiska föräldrar som alltid försummat mig emotionellt, pågrund av att de har egna problem som de aldrig har tagit tag i.

De har absolut ingen självinsikt, klarar inte av att lyssna utan tar alltid över samtalen så att man skäms för dem. Varje samtal handlar alltid om dem så man är inte så sugen på att prata med dem. Även andra har börjat inse detta. Samtidigt som jag avskyr dem så tycker jag också synd om dem. De är ju ens föräldrar trots allt. Dock har jag tröttnat rejält på deras beteende men har fått acceptera att de är som de är. Det är dock en stor sorg jag bär med mig eftersom jag egentligen är en väldigt familjär person som önskar att jag hade en normal familj.

Det finns så mycket att berätta om dem, vad de har gjort och inte gjort och jag har ibland velat bryta kontakten helt med dem men de skulle bli helt förstörda av det så därför har jag valt att inte göra det. De är sköra på insidan och som två barn på sätt och vis.

De har också som dina föräldrar blivit värre med åren och gjort sig ovänner med släktingar och grannar och fattar inte själv varför, utan skyller på alla andra som sagt. Min pappa lider mycket av detta fast att det är han själv som spottar ur sig en massa otrevligheter till höger och vänster om sådant han inte har att göra med. Sen när folk säger saker tillbaka blir han helt förstörd.

Precis som i din situation är det också min mamma som är den drivande vilket gör att jag ibland tycker synd om min pappa fast ändå inte. Allt detta har också påverkat min relation med mina släktingar och är anledningen till att jag idag går på antidepressiv medicin och ej heller vill ha kontakt med min släkt.

Jag är ny medlem här på Mind så vet inte om man kan skriva privat till varandra men du kanske vet? Om du vill ha kontakt med en i liknande situation så är det bara att skriva.

Stor kram!

[Teal Fojajo]

Jag tycker att du ska ”pausa” från dina föräldrar tills du åter känner dig starkare. Just nu måste du tänka på dig själv och din egen hälsa.